Järnspöken
dom brände ner grönan och skolan står där ensam nu
cykelställen står tomma än trots att loven är slut
dom fäller kastanjeträn i alléen framför skolgården
jag rör mig tyst hör inte hemma här jag är vålnaden
jag vet inte varför men kanske är det därför
jag minns det så väl
dina stora ögon
dina bruna händer
dina vassa knän
var det dig jag såg som en skugga ur mina drömmar
var det dig jag såg dig jag svor att aldrig glömma
dom gräver i parken och frosten i marken
blir ett försvar vid hörnet av kyrkan där järnvägen går
har dom spärrat av någon ligger i gräset med frostiga kläder
så stilla och vit blåljusen blinkar tänk vad man kan göra
med en liten kniv.
jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit
det var väl något vi gjorde något vi sa här som förändrade mitt liv
var det dig jag såg som en skugga ur mina drömmar
var det dig jag såg dig jag svor att aldrig glömma
var det dig jag såg som ett spöke från döda drömmar
var det dig jag såg har jag äntligen lyckats glömma?
mina egna tankar
är de jag allra minst vill ha
KOM BARA OCH TA MIG LÅNGT HÄRIFRÅN