i'm glad i didn't die before i met you

och jag har suttit här en stund nu och försökt blogga. men jag kommer liksom inte på vad jag vill skriva. jag tänkte när jag låg på sängen bredvid min läsande mamma att jag skulle skriva en blogg om vad jag ville ändra på hos mig själv och vad jag liksom skulle bättra mig på. sen glömde jag bort allt jag hade bestämt mig för att skriva. jag antar att jag skulle skriva ner alla viktiga tankar som far genom mitt huvud under en dag. men jag antar också att dom nog inte är så viktiga egentligen. inte för världen.  för mig däremot, betyder dom allt. nu har jag helt virrat bort mig från ämnet som vanligt.

när man sommarjobbar har man ganska mycket tid att tänka på. jag valde att tänka på de som vi jobbade åt. om de var rika, om de älskade att bo på den såkallade guldkusten. sen tänkte jag också på ifall de tyckte att deras hus var personligt, deras lilla sommarstuga. för tittar man fler än en gång så ser man ju att alla hus ser likadana ut ändå. för mig. och jag tycker att mitt hus skiljer sig från mängden. vi har inte det där perfekta ljusgrönmålade huset med blåa knutar. vi har lite rött, lite tegel, lite svart, lite vitt och framförallt har vi en vildvuxen trädgård. så för mig är huset inte bara ett hus, huset är hemma. ett hus gör inte ett hem. och jag tänkte, att dom känner nog att deras grönmålade hus med blåa knutar är hemmet för dom. deras Hemma. och sen funderade jag på, om jag inte hade något bättre att fundera på. för egetnligen borde jag kanske lägga ner energi på att fundera på det som räknas. i mitt liv. jag gör ju ingen skillnad för mig om jag funderar på ifall de trivs på guldkusten eller inte. och om golvet vi kämpade med blev tillräckligt fint för dem. de är nog lika vanliga människor som vi. jag övergick till att fundera på sakerna i mitt liv som jag kände var viktiga.
min familj, mina vänner, mina djur, mitt rum, min musik, min innebandy, mina betyg, min kropp, min fille
och jag kom inte på en enda sak som jag var riktigt nöjd med.

det finns alltid något att filas på, något att förbättra
och jag kom på mig själv med att önska att jag faktiskt var nöjd någon gång.

ändå så känner jag mig inte tillräcklig hur mycket jag än försöker.
för jag önskar så innerligt att jag skulle känna mig helt fulländad.
att jag alltid var glad, mätt, varm och hel.

jag vill få min familj att känna sig trygg, att de inte känner sig obekväma i mitt sällskap
för de vet att vad som helst kan få mig att nå min gräns. att jag får ett utbrott. det behöver inte
vara något viktigt. och jag tänker alltid på det. hur illa jag egentligen behandlar dem.
mina bästa, de som alltid ska finnas där. ni förtjänar ju så mycket bättre än mig.

jag vill ge mina vänner känslan av att jag är en sån som de kan lita på, att om de känner
sig ledsna så är det mig de kan vända sig till. och så har det blivit, ibland lite mycket.
det känns som att de litar på att jag alltid vet vad jag ska säga för att allting ska bli bra.
egentligen vet jag ju ingenting. jag mår bara inte bra när inte ni mår bra. så jag gör allt
jag kan för att ni ska må bättre, åtminstone för en stund. jag kan ju inte hela er.

mina djur. jag vet att det låter överdrivet. men jag skulle inte klara mig utan er.
när jag är hos pappa så längtar jag så efter er. era mjuka pälsar att burra in sig i
när man är både ledsen och glad. och ni som inte finns kvar hos mig saknar jag varje dag.
jag förstår ju inte riktigt att ni är borta än. jag blir som en 5 åring i en godisaffär när jag
tänker på er. ni är verkligen det bästa jag har. så ett tips till alla er som inte har djur.
med en katt i sitt knä och en hund på golvet under bordet känner man sig aldrig ensam.

mitt rum ser ju ut som helvetet själv, jag tänkte hela dagen på hur fint jag skulle göra det där ikväll.
jag skulle städa toan, rummet och köket hade jag bestämt. sen stannade familjen hemma och
jag orkade inte. jag satte mig här som vanligt och skrev en av mina långa bloggar.

musiken, där har vi det. det är det enda jag inte vill förbättra. jag ryser bara jag tänker på lars winnerbäck på zinkens ip i stockholm i somras. det är med glädje jag tänker tillbaka på det bästa jag gjort i mitt liv någonsin. det finns inga tvivel, jag är så sjukt glad att jag åkte! är jag ledsen så behöver jag bara tänka tillbaka så får jag tillbaka ruset som gick genom hela min kropp den stunden!! jag och 18000 lasse fans kände det där ruset. (hittar inte min lasse biljett blir galen galen galen) jag skulle ju sätta upp den på väggen. det är genant men sant. ni ser jag skulle kunna skriva en jävla novel om hur vackert det var.

i innebandyn hittar jag mig själv. på planen spelar ingenting nån roll. jag får inte bort tankarna ur huvudet men jag bryr mig inte om dem. jag kan spela hur länge som helst. för det är mitt eget, bandyn är något jag valt själv! det är bara mitt! och att jag har världens bästa lag hjälper ju en hel del, storvretacupen och allt tillsammans med er är det bara att tacka och buga för.

betygen och skolan ska jag förbättra i år hade jag tänkt. jag vet inte hur jag ska lyckas med det men om jag börjar gå på alla lektioner och lyssnar intresserat så kan jag nog höja mig i åtminstone tre ämnen.
jag får väl säga att jag håller tummarna för mig själv i alla fall. ska försöka att inte pressa mig själv för mycket.

min kropp. det finns ingneting som jag är så missnöjd med som den. och vem är inte det? det känns som att pressar jag lite mer så kanske jag kan uttöka mellanrummet mellan låren. kom igen julia, ät inte mer nu, strunta i att du blir yr på morgonen, ät bara inte mer nu! och ändå så äter jag. efter varje tugga så känner jag mig liksom.. skyldig.. jag vet ju att jag har mina vänner kvar även om jag går upp 1, 2, 3 till och med 4 kg till. det spelar ju egntligen ingen roll får jag höra. men för mig gör det det.
snéa tänder, kraftiga ben, risigt hår, ja ni vet hur det brukar låta. alla är ju missnöjda med någonting.
och min syster sa till mig igår, börja ät för fan, du har ju inga muskler kvar. men jag vet inte om jag vill ha några muskler. jag tränar nästan ingenting, och äter nästan mindre. jag vill bara vara smal. även om det inte spelar någon roll för er hur jag ser ut. jag får inte ur det ur mitt huvud!!!!
och nu blir jag så uppjagad så mina händer skakar.. det är så svårt att skriva om..


Min fille. där har jag lyckan. du är min fyr i mörkret. lys och visa mig vägen. du gör det så bra varje gång. som jag sa till min vän idag att hon och hennes kille passade som handen i vanten, och att hon behövde en egen vante. det gör jag med. du är min vante som värmer mig när jag är vilsen i en vinternatt. du är en stor varm mysig flisvante. jag fick ett sms i natt. "du och jag tills du inte vill längre." jag känner samma pirr i magen som första gången jag såg dig för 2 år sen. jag kan säga det hur många gånger som helst. jag är så glad att du är min!

och bloggen. jag vill skriva om mitt liv så att ni som läser kan ta till er det och relatera till era egna problem. kanske till och med hjälpa er en bit på traven i svåra val. samtidigt så skriver jag bara för mig själv. för att jag ska kunna få ut känslorna som fyller ut hela mig. för jag är fylld ut till fingertopparna. det är svårt att göra en mix av det. att inte skriva för privat men samtidigt ge del av mig för den som vill läsa.

vill bli sedd, hörd och förstådd
och samtidigt bara vara..

/Jules (en smula förvirrad efter allt tänkande..)