så Snurra du min värld
Tredje gången jag börjar på det här inlägget nu. Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva om.
Eftersom jag inte vet vem som läser. Jag vet inte om du läser. Det bör ju vara så att du slutade
när det du-jag försvann. När vi inte längre var vi. Men jag undrar, om du kanske också undrar
ibland. Undrar hur jag mår. Och ibland kanske du undrar om jag ibland undrar hur du mår.
Om du inte läser så kan jag skriva precis vad som helst. Om du läser blir mina ämnen allt
mer begränsade. Det allra bästa vore att jag kunde skriva om allt det som fortfarande gör
så jävla ont. Såret som fortfarande är så öppet och som svider så fort någon nuddar.
Jag såg dig på stan idag. Du gick så oberört förbi med två vänner. Inuti mig brann det.
Det var liksom inte som att känslorna brann. Det kändes som att någon tog en tändsticka
och drog den igenom hela magen och jag kände hur illamåendet smög sig fram.
Du gör mig sjuk för i helvete. Du hra inte ens någon rätt att göra mig sjuk. Jag vill inte att
allt jag tittar på ska påminna mig om dig. Jag vill inte reagera på precis allt för att det känns
som att du är så nära.
Och när jag får frågan: saknar du honom? Blir svaret åter igen: varje dag.
jag skulle ha ringt dig ikväll men handen fastnade framför mig
och jag skulle sagt Jag Älskar Dig men min stolthet kom ivägen
du eller jag vem är konstigast? är det bara jag som förändrats
ja nåt är borta men nåt hittas varje dag
jag förstår inte kärlek, inte det minstaen gammal goding som aldrig dör