snart glömmer jag bort allt, jag känner det inuti.

tänk om rysningarna någon gång kunde sluta rulla nerför min rygg
tänk om jag kunde sluta sakna oss så jävla jävla mycket
tänk om det kanske, bara för en sekund, kunde sluta göra så ont.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback