ändå fick jag namnet fröken svår
Jag vet inte vad jag ska skriva om. Igår hade jag en trevlig kväll med D. Vi gjorde ingenting förutom att gå runt
krutudden och prata. Jag tycker om att prata med någon som lyssnar utan att avbryta och även om den inte förstår
så gör det ingenting, absolut ingenting. Det är det bästa. Men jag tackar heller inte nej till en tystnad då och då.
Det är svårt att veta hur man ska göra. Vill du bli min så får du jobba för det
det har jag talat om för dig förut. Men jag vet att jag är så stolt över att jag tog
mig ifrån allt det ledsna helt själv. Jag klarade det! Det var ingen annan som
gjorde så att jag började skratta igen. För de två veckorna som det var sådär
så kändes det som att jag ville dö. Det kändes som att jag ville somna och aldrig
mer vakna. Skulle det bli vi igen så skulle jag aldrig kunna ta mig därifrån.
Jag är inte alls tvärsäker på att det är dig som jag vill spendera min tid med.
Även om jag vet att jag är lycklig när du är bredvid. Det jag vet nu är att det är
inte bara då som jag är lycklig. Eller åtminstone glad. Jag kan vara glad ändå.
Man känner ibland hur det kryper under huden när jag ser dig, att hjärtat
tar ett extra slag. Men man måste väl kunna leva med det? Att det gör ont,
att det är tungt att höra dig gråta. Vill du ha mig så får du jobba.
Du kan inte få mig så lätt längre, jag är inte håkan hellström.
jag är inte lätt att få varken idag eller imorgon. du kan tro att du har mig
men sen nästa sekund är jag inte din längre. Så fungerar jag nu,
idag var jag bara min. Jag vill inte välja. Jag är inte stark nog att göra det.
Ändå så måste jag. Det är så lätt att tänka, vi testar en gång till.
Men vi har testat 8 gånger nu. Kanske är det inte meningen att det ska vara du och jag?
Det gör ont att tänka att om vi inte gör det här nåt mer, så blir det aldrig vi igen.
Jag har älskat dig så högt du var mitt allt och hela min värld. Det finns ingen
som rört mig som du. Du rörde mig längst in. Du fick hela jävla jag.
JULES
(som inte ens hade tänkt skriva en lång blogg ...TILL... om dig..)
krutudden och prata. Jag tycker om att prata med någon som lyssnar utan att avbryta och även om den inte förstår
så gör det ingenting, absolut ingenting. Det är det bästa. Men jag tackar heller inte nej till en tystnad då och då.
Det är svårt att veta hur man ska göra. Vill du bli min så får du jobba för det
det har jag talat om för dig förut. Men jag vet att jag är så stolt över att jag tog
mig ifrån allt det ledsna helt själv. Jag klarade det! Det var ingen annan som
gjorde så att jag började skratta igen. För de två veckorna som det var sådär
så kändes det som att jag ville dö. Det kändes som att jag ville somna och aldrig
mer vakna. Skulle det bli vi igen så skulle jag aldrig kunna ta mig därifrån.
Jag är inte alls tvärsäker på att det är dig som jag vill spendera min tid med.
Även om jag vet att jag är lycklig när du är bredvid. Det jag vet nu är att det är
inte bara då som jag är lycklig. Eller åtminstone glad. Jag kan vara glad ändå.
Man känner ibland hur det kryper under huden när jag ser dig, att hjärtat
tar ett extra slag. Men man måste väl kunna leva med det? Att det gör ont,
att det är tungt att höra dig gråta. Vill du ha mig så får du jobba.
Du kan inte få mig så lätt längre, jag är inte håkan hellström.
jag är inte lätt att få varken idag eller imorgon. du kan tro att du har mig
men sen nästa sekund är jag inte din längre. Så fungerar jag nu,
idag var jag bara min. Jag vill inte välja. Jag är inte stark nog att göra det.
Ändå så måste jag. Det är så lätt att tänka, vi testar en gång till.
Men vi har testat 8 gånger nu. Kanske är det inte meningen att det ska vara du och jag?
Det gör ont att tänka att om vi inte gör det här nåt mer, så blir det aldrig vi igen.
Jag har älskat dig så högt du var mitt allt och hela min värld. Det finns ingen
som rört mig som du. Du rörde mig längst in. Du fick hela jävla jag.
JULES
(som inte ens hade tänkt skriva en lång blogg ...TILL... om dig..)
Kommentarer
Trackback