I wish I never met you
Jag vill gå vidare, jag försöker. Men varje gång jag tänker på dig så börjar mina tårar rinna.
Innan den där jävla bandymatchen och sen tog jag mig samman men
det gjrode så ont att se dig. Dig och din familj. Viktor, Micke, Daniel, Helena.
Jag vet inte hur jag ska klara mig utan er. Det var liksom inte bara dig jag förlorade.
Jag förlorade min andra familj också. Som tar hand om en och alltid gör så man känner
sig välkommen. På vägen hem lät jag dem bara rinna......
Att behöva se dig, det driver mig till vansinne. det har bara gått 6 dagar men jag
orkar inte mer. jag vill inte ens vakna på morgonen längre..
Och jag får leva med vetskapen att det aldrig helt kommer gå över.
Att du alltid kommer vara speciell för mig och att det kommer ta månader
innan jag kommer känna mig hel igen....
Jag hatar att jag älskar dig och jag önskar att jag aldrig hade träffat dig..
Även om du gav mig de bästa månaderna i mitt liv..
Du har förändrat mig så jag inte orkar äta, inte orkar skratta, inte orkar vara med de jag tycker om.
jag bara mår illa och vill ligga under täcket för evigt. snälla låt mig få glömma.
Jules.
Jag vet inte hur jag hittade din blogg, men jag har följt den ett tag. Vill komma med lite uppmuntringar, även om det antagligen inte hjälper..
Det kommer göra jävligt ont ett bra tag, det kommer det. Men det kommer gå över, det också. Till slut kommer du kunna se tillbaka och minnas all glädje, utan att behöva gråta. Klart att han alltid kommer finnas i ditt hjärta, men ju längre tid det går, med desto mindre smärta kommer han finnas där. Kämpa, för jag vet att du klarar det :)