i'm glad i didn't die before i met you

Varit hemma hela dagen igen.. Åkte en sväng till Gun och Erik och fikade..
När jag kom hem fick jag för mig att skriva till dig fast jag inte får. (ska inte, ska inte, ska inte!)
Jag blev självklart ledsen eftersom minnena började rulla framför ögonen igen
och jag gick ut för att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra.
Roger gav mig som uppgift att gå ner i källaren och kasta veden i ett annat hörn av rummet .
Jag testade att kasta den hårt i väggen och skrika allting jag hatar om dig.
Det resulterade i att jag bara vart mer sorgsen än jag redan innan kände mig.
Efter det bad mamma mig att piska mattorna för att få ut lite aggressioner..
Det hjälpte inte. Jag la mig framför tvn (igen...) och kollade på lite olika program
tills jag somnade och nu vaknade av att mimmi åt upp chipsen som jag tänkte
äta till filmen ikväll. nu vill jag inte se den heller.
jag måste rycka upp mig, det vet jag så väl. jag vet bara inte hur jag ska göra det.

Det är bara det att känslan av att vara helt själv
den skrämmer mig. jag vet inte ens vem jag ska prata med,
eftersom tanken av att börja berätta gör ont.
Det är jobbigt att skämmas över sina tårar... jag önskar så att dom försvann



Nästa vecka är det prao på brandstationen,
Då kan jag inte känna mig ledsen, ingen där ser ju mina sår.
Kanske hjälper det att låtsas att man är glad för ett tag.


/Jules