i'm glad i didn't die before i met you

Det som gör mig så konstig är nog rädslan att förlora dig.
Jag blir helt snurrig av att veta att du är det enda som gör mig glad.
Och det enda som gör mig riktigt ledsen. Små saker du gör.
Allt du gör, går in i mitt huvud, analyseras. Det kan inte vara lätt
att vara du. För jag vet att det inte är lätt att vara jag och det
är nog ännu svårare att vara med mig. Och folk snackar och
det snurrar runt runt i mitt huvud och det känns som det aldrig
ska sluta snurra. Och jag bestämmer mig varje dag för att
äta mindre men aldrig blir det av och jag säger det högt ibland
men jag ska aldrig säga det igen för jag får bara höra
"ska du verkligen äta det där". Och ni menar ingenting men jag
kan inte skratta åt det. Jag skrattar med min mun men
mina ögon är inte lika glada som förut för jag vill inte se ut såhär.
Och jag skriver det inte för att jag vill höra hur fin jag är för jag vet
väl också att jag är fin. Jag skriver det för att det är så det känns.
Och det är en läskig känsla att veta att när man förlorar någon
så finns det ingenting kvar.  För jag är inte mig längre. Jag är du.
Jag har blivit du. Du är allt jag har. Och tro inte att jag menar att
det inte betyder någonting. För det betyder allt i hela världen.
Men jag var så rädd att fastna där, att bli sådär hopplöst kär.
Och det skrämmer mig att veta att en dag är det inte vi längre.







Men idag, är jag bara så glad att du är min.
Jag älskar dig. Och mina tårar är för att jag aldrig vill förlora dig.
Aldrig i mitt liv. Jag gör vad som helst för dig.